Okej. Vilken dag som börjat med pirr i magen, nervositet och halvt ångestladdad. 

 

Jag jobbar ju på Samhall, och målet med det är ju som för mig o alla andra att man ska därifrån så fort som möjligt och få en övergång (som det kallas) med att komma ut i praktik. Vilket jag visste att det skulle hända nån dag. Problemet är att det hände redan för 3 veckor sedan, jag fick veta att jag stod i kö till övergång. 

 

Nu har jag fått en praktikplats på Coop där jag skall vara i 1 månad. Och jag kan inte vara glad för det, jag får mest bara en klump i magen då jag känner att jag kommer sakna mina kolleger, jobbet och självsäkerheten jag har där att jag kan i stort sett allting. Sen små nervös hur det skall bli att jobba i matbutik med min ledproblem o ryggbesvär... Men just det att jag har inte fått landa efter 2 år av arbetslöshet o depreission(av att just inte haft ett jobb). Jag hade iallafall velat jobba några månader till innan jag ska ut på annat. 

 

Men men, nu är det så och det är bara bita ihop och acceptera. Förhoppningsvis så är jag tillbaka på Favoptic om 1 månad om det inte blir ny anatällning på Coop få vill säga.... 

 

Annars är allt bra! Fredag är ju bästa dagen av alla dagarna så :) Får sova ut imorgon, om det nu kommer bli så. Vaknade 07.55 förra helgen både Lörd och Sönd, så typiskt :P 

 

Nä nu ska jag fortsätta min Friends maraton. 

 

Trevlig helg allesammans!! 

Jaha.. blev hemma från jobbet idag. Hatar det! Hade sån mensvärk i morse så tänkte att jag skulle vänta ut det till det försvinner för att sedan åka in senare till jobbet. Så skulle jag fått några timmar istället inarbetade. Men precis då värken försvunnit o jag har hunnit göra mig iordning för att åka så börjar det igen. Haft ont hela dagen så har mestadels legat för att att det lindrar mer än när jag rör mig... Får ju sån jädra smärta också, irriterande! 

 

Så har inte hänt så mycket mer än så. Blir väl att göra bån middag på nån timme eller 2.

 

Nu ska jag fortsätta surfilurfa! 

 

 

Jaha här sitter man igen. Vaknade olyckligtvis exakt samma tid som igår. 07:55. Vilken sovmorgon man fått dom här 2 jobbfria dagarna alltså. Jaja. Får ta igen de nästa helg.

 

Fick första lönen på 2 år i Fredags. Det kändes verkligen fantastiskt. Och varför då inte inviga den med en Ipad (som jag skriver detta inlägg på) och en resa till Kreta i Oktober? Så då sticker vi, jag hjärtat, sötskruttan, Patrik + Christian(kompis). 

 

Imorgon är det jobbdags igen för mig o Bosse. Och Erika börjar första dagen i 8:an. Tiden går fort! 

 

Nähä. Ville mest bara provskriva ett inlägg med nya leksaken så nu ska jag fortsätta slurpa mitt kaffe o leka vidare. 

Trevlig morgon och Söndag allihopa!

Det var den dagen jag fyllde 23 år. Jösses vad tiden går fort, och endå kan jag ibland känna mig äldre än jag är(??). 

 

Den dagen var bra. Syster, grabbarna grus + mammi var hos oss och hälsade på från Örebro. Mycket glad för det! 

Men på kvällskvisten fick jag ett sms som berörde mig otroligt mycket och som jag har svårt att släppa. Det är mycket tankar, besvikelse, frustration ,och obestlutsamhet över vad jag skall göra. 

Sms:et hade ord som verkligen gick rakt in i hjärtat, men samtidigt... så har så mycket hänt att jag inte vet. Om jag vågar. 

 

Jag har byggt upp en mur, som jag bestämt mig för att inte kliva över. Jag har byggt den högre denna gång, men samtidigt velar jag, tänk om jag nångång river muren...vad händer då?

 

Jag bryr mig så mycket om denna människa. Och den vet inte ens om det, och förtjänar den att få veta? Jag vill ju alltid vara för snäll så detta är så svårt. Jag vill ju förlåta och gå vidare, men jag har ju lärt mig av dom andra gångerna att det inte funkat sen. Men jag tänker på hur ensam denna människa är, som verkligen förstört sitt liv med lögner, svek och dumheter. Allt pågrund av bitterhet, aggression för gammalt groll. 

Jag önskar att man kunde lita på att personen förändrats och inte kommer såra igen, men det är ju där problemet ligger. Och jag klarar inte en till smäll efter allt som hänt. 

 

 

 

 

 

Vilken seg dag alltså! Och intr nog med det så vsr det intr bara jag som var trött åå jobbet idag. När alla sitter på varsitt håll och gäspar stort, säker 2-3 ggr i minuten. Då blir man ju verkligen inte mer trött?

Och speciellt inte när man inte har något kvar på jobbet att göra då vi e så många att allt vi gör tar så förbaskat fort?! Ahhhh! 

 

Jaja. Men förutom det så har dagen endå varit bra. 

 

 

Imorgon åker hjärtat ner till Örebro då han ska jobba som inkastare i Örebro med Anders. Så blir bara jag o stumpan fram till Söndag kväll.. Jag hoppas jjag inte är allt för trött dessa dagar så vi kan mysa till de med kanske film, bakning eller annat. :) Måste säga att käre nån vad man saknat henne. Märkte de när hon kom hem förra veckan. Lilla stumpan <3 

 

Nä nu ska jag fortsätta mitt kaffe på balkongen. 

Ha en mysig eftermiddag!

Kram!

Då är man sjukskriven veckan ut nudå. Känns ju skit rent ut sagt. Jag vill ju jobba, vafasen jag har varit arbetslös i ca2.5 år så detta är så typiskt. Alltid är det nåt, och ont i halsen har man med:P

 

Aya, jag har kontaktat sjukgymnasten, men fick inget svar så lämnade ett röstmeddelande. Så jag hoppas hon ringer upp, helst nidag då!

 

Anders är och häsar på, från Felliingsbro. Jättekul, just nu är han och Bosse säkert på mitt jobb och lämnar kaffenyckel jag fick låna av en kollega igår. 

 

Nä, ha en superduper dag allihopa!

 

Ok. är riktigt nära att sjukskriva mig tack vare min kära rygg. Och det är det sista jag vill. Jag har ÄNTLIGEN fått ett jobb jag tycker om, och jag får göra något om dagarna igen. Skaffa mig rutiner, få kämpa en hel dag, vara dödstrött när jag kommer hem, får möjligheten att verkligen längta till helgen. Jag är helt enkelt så otroligt glad för att ha fått ett jobb efter 2.5 års arbetslöshet. Och nu måste jag kanske sjukskriva mig pågrund av att jag är 23 år med stora ryggbesvär som snart tar knäcken på mig....

.

Bryter ihop av frustration över detta, det är inget kul alls.....Vet inte vad jag ska göra.

 

Usch vad jobbigt saker och ting är ibland! Speciellt när man äntligen kommit sig på fötter och börjat leva igen......fy

.

Det brukar vanligtvis ta för mig när jag beställer ca 2-3 dagar. Men maxtiden är upp till 6 arbetsdagar, så man ska ju inte hoppas för mycket att varan kommer innan. Men veckan gick, och i helgen så tänkte vi att den borde komma på Måndagen, Igår alltså. Ingenting kommer.

.

Jag tänkte att jag skulle maila dom och fråga bara när den kommer. Fick svaret som jag inte ville ha " vi beklagar, din vara har annullerats pågrund av felaktigt lagersaldo". Va? Och detta meddelar ni inte lixom?? Utan jag får veta det 1 vecka efter av att JAG MAILADE. Och mina pengar, då jag betalade med kontokort?

.

Ja, Men det hade tydligen inte dragits, bara satts som reservation när varan annullerades, så pengarna BORDE komma in inom 5 bankdagar. Ok, men nu var det ju så att det stod klart och tydligt på min bank att pengarna hade dragits. Så jag skrev tillbaka och sa det.

.

Men det är ett jobb! Skönt att slippa aktivitetsstödet, och tjäna typ dubbla pengarna. Perfekt till utlandsresan i september! Wiiiho.

.

Nu blir det frukost O kaffe såklart!

Ännu sanna ord. Imorgon är framtiden, i övermorgon är framtiden.

.

Att berätta min barndom är ganska svårt, den är så blurrig och jag blir så överväldigad och samtidigt så förvirrad, för det känns som att jag berättar någon annans barndom, svårt att förstå att det är min egen. Det känns som 1000 år sedan, så otroligt långt borta. När jag berättar min barndom så hamnar jag i ett sinnestillstånd som jag inte riktigt förstår, jag glömmer vad jag berättar om, för inne i mitt huvud så berättar jag historien, men den kommer inte ut i ord, och det leder då oftast till att allt blir osammanhängande med dom ord och meningar som jag får ut.

.

Jag kan ibland känna när jag hör andras berättelser om sina hemska barndomar, och då menar jag HEMSKA. Övergrepp, agande och andra sorters fysiska angrepp mot sina barn, "att min historia är löjlig och att jag inte borda må så dåligt som jag faktiskt ofta gör utav den". Men samtidigt handlar inte misshandel bara om det fysiska.

Man kan också bli misshandlad psykiskt, bli hjärntvättad, få en annan sorts livs verklighet än den riktiga, leva i rädsla för "vad som hända skall" med något så enkelt som ord, ett sorts kroppspråk, att sätta rösten i den sorts stämma att den skrämmer. Ett kroppspråk gör och betyder otroligt mycket, I know. I´ve seen it.

.

Jag försöker att inte påverkas av min barndom, men jag gör det, just för att jag fortfarande idag har mina problem kvar som uppstod i uppväxten och utvecklingen. Mycket har hänt sen 2002, chansen att växa upp normalt, utvecklas på ett normalt och i en livs verklighet, fick en ny sida, som jag inte fått möjlighet att utvecklas till, då jag inte hade något att jämföra med. Jag var den jag var, som jag blivit uppfostrad, utvecklad till att vara.

Att tro att jag var ett onormalt barn som fick höra att jag aldrig skulle få ett normalt liv, att höra att jag var handikappad. Vilket jag då självklart trodde att jag avr, och levde därefter. Därför trodde jag inte att det var möjligt, att jag skulle sitta där jag sitter idag, och ha det så fruktansvärt bra som jag har det, egentligen, och kunna klassa mig själv som "en normal människa". Otroligt egentligen när jag tänker på mig själv som 12 åring. Men i huvudet var jag som 5-8 år. Jag fick inte utvecklas uppåt, utan neråt. Tänk om jag inte flyttade? Hur hade min tillvaro idag då sett ut? Skrämmande, så pass att jag nästan är 100% säker på att jag skulle sitta inlåst på ett mentalsjukhus för alla möjliga störningar. Haha! Borde inte skratta åt det, men vad ska man göra.

.

Vilket långt inlägg det vart, så skönt att få ventilera sig lite.

.